Turkiska

Turkiskan är det största turkspråket och har genomgått en del hektiska perioder och förändringar i sitt liv. Många ord i turkiskan är persiska och andra arabiska låneord, men den äldre turkiska litteraturen har ett större antal av dessa ord i sig än den moderna turkiskan.

Språkstam och historia

Turkiskan kommer ursprungligen från familjen altaiska språk som talades i Asien och rättare sagt nära Mongoliet. Allteftersom utvecklades turkspråken som i sin tur delats upp i sydvästturkiska, turkietturkiska osv. Den allra tidigaste turkiskan hördes i Mongoliet och centrala delarna av Asien och spåras tillbaka ca 1200 år. Det är Bugut-inskrifterna som står som belägg för detta påstående.

Osmanskan är den moderna turkiskans förfader, men den turkiske revolutionären Atatürk införde ett flertal förändringar. När islam fick sitt grepp om Turkiet, så användes det arabiska alfabetet. Atatürk valde dock att ta det latinska alfabetet som det senaste, dock med vissa modifieringar.

Var talar man turkiska?

I Turkiet och norra delen av Cypern talas turkiska som officiellt språk. Dock är det också utbrett i Nordmakedonien, Grekland, Kosovo, Bulgarien etc. Man tror att ungefär 75 miljoner har turkiska som modersmål och det är värt att poängtera att det är turkiskan som är det största turkspråket (ca 40 % använder det i sitt dagliga tal). I samma kategori (turkspråk) räknas också  azerbajdzjanskan, turkmeniskan och kirgiziskan m.fl. in.

Typiskt för turkiskan

Precis som finskan som faktiskt är ganska sammanlänkat med turkspråket, är vokalharmoni och en agglutinerande språkstruktur typiska kännetecken. Vokalharmoni är när vokaler får en balans i ordet för att ge bättre klang och agglutinerad språkstruktur innebär att enskilda ord ändrar sin form för att bättre anpassas till grammatiken. I turkiskan är suffixen många vilket vittnar om att språket tillhör just denna typ av struktur.